Det är ofta ett helvete att komma hem efter ett mästerskap. Det känns så denna gång oxå. Det blir tomt.
Nu har jag varit hemma i snart ett dygn och jag är lite som tjuren Ferdinand. Istället för korkeken så är det fiket som gäller för mig.
Solen skiner ute, det är blå himmel och jag har en del pappersarbete att göra, framförallt måste jag göra en sammanfattning av detta VM. Detta VM som varit världens bästa på alla sätt. Om ni inte redan gjort det så försök att förstå och ta in att nästan varje match va utsåld. Jo jag tackar!
I slutat av februari bokade jag en resa till Algarve. Tänkte att jag måste se några landslag inför VM.
Förutom Sverige så fanns där en nyfikenhet på två lag. USA och Japan. Jovisst. En finalfavorit och ev en stor överraskning! Jag lämnade Sverige – Island 1-2 med många funderingar. Jag sa till mig själv att nej detta blir inte bra i Tyskland.
Ja, ni vet ju resten.
Jag såg Japan lira tre gånger. USA två.
Ja, ni vet ju resten.
Jag kom hem med anteckningar. Sawa lätt skadad, Kinga offensiv högerkant, Sameshima kliver in från vänster,
Utsugi def mittm Tasake och Nagasato framåt, Miyama bra frisparkar osv. Inte så mycket om VM drottningen Kumagai.
Va hon med?
jag klev på mitt arbetspass på kontoret i Berlin den 25e juni tillsammans med Pontan och resten av vårat TV 4 gäng. Det va vi och 74000 pers som ville se Tyskland – Kanada. Sista passet för den här gången blev på Frankfurts VM arena tillsammans med samma gäng och 45 000 pers.
Snacka om bra arbetsplats en söndagkväll i mitten på juli mellan ca 19.00 och midnatt.
Jag trodde Japan skulle gå långt men inte till Final. Jag trodde inte att Japan skulle vinna finalen efter USAs otroliga start första 30 min. Pia Sundhages gäng bara öste på.
Men de kvitterade två gånger. Planens gigant Homare SAWA klackade in 2-2 med tre min kvar av förlängningen. TRE min kvar!
Straffarna! På min näthinna sitter förbundskapten Norio Sasakis skratt och leende före straffarna. Han samlade laget, taktiktavlan va framme. Jag undrade vad händer nu? Sedan kom skrattet. Den bilden glömmer jag aldrig.
Det var som att han skrattade med sina döttrar efter en dag på Liseberg eller något.
Några minuter senare klev 20 åriga Kumagai fram och satte den. Nästa år spelar hon tillsammans med Thunebro i just Frankfurt. I Japan jublade miljontals människor trots att klockan visade tidig morgon.
Tänk vilken glädje och stolthet efter den tragiska jordbävningen som krävde ca 25 000 människor liv. Detta var bara för fyra månader sedan. Allt det där är så förbannat ledsamt.
Jag är fortfarande förbannad, besviken och ledsen över Sveriges svaga match mot Japan. Förvirrade coacher, kaos i leden och saknaden av hur Sverige skulle spela när kapten Caroline Seger sa tack men nej tack!
Samtidigt är jag stolt över ett brons. En riktig bragd!
Ska inte ge er någon VM elva eller den snyggaste VM elvan. Det skulle säkert skapa rubriker. Kanske borde jag. Sammanfattningen är redan lång men hoppas att ni orkar er igenom den.
Några kortisar i övrigt..
Tyskland ut i kvarten. Kändes tungt då men vi glömde snabbt. Det fanns andra lag som kunde.
Tyskland klarade inte den enorma pressen utifrån.
Birgit Prinz!
Sverige höll i länge. Jag sa tidigt att det blir inget bra det här. Skönt att ha fel. Det händer det oxå.
Dennerby. Bra jobbat. Jag har alltid beundrat dej. Men japan matchen glömmer jag inte..
Kim Kulig skadad mot Japan efter tre minuter.
Norge trodde jag på. Vad hände?
Marta och Brasilien. Marta kan än men ut mot USA i kvarten.
Jossan såg Rött!
England ok. Frankrike bättre, vilket lir!
Erika Brasilien. Vilket mål mot Ekvatorial G. Hammarström klass!
Ocampos mål mot England. Vilket skott. Inte nominerad till turneringens mål. fifa glömde!
Australien festade visst länge efter kvarten förlusten mot oss. Inga namn men en mittfältare va visst så tung i steget att tre man fick hjälpa henne in i hissen o upp på rummet. Jag mötte deras nya stjärna Kyah Simon på hotellet dagen efter. Nää. Hon va inte heller pigg!
Jag tog en öl påväg hem från våra kollegors hotell på natten. Kl va ca 02.30 och på den irländska baren dansade Japaner och sjöng Campione inne i ett örn. De va oerhört lyckliga och stolta.
Det är jag oxå. Det va kul det här.
slutord från Lisa Dahlqvist om straffen mot USA:
“Nu är det du o bollen och ingenting annat sen är det bara glömma alla människor som sitter här, du har gjort detta tusen gånger förr…
/dk





















